I helgen låg jag på golvet, ensam, i vardagsrummet. Jag sträckte på mig, stretchade alla muskler, rullade omkring, kröp ihop som en boll. låga på rygg, mage och sidan. Stod på alla fyra, som en groda och på huvudet (mer eller mindre). Ead till tänderna! Inte så där lycklig, utan mer tillfreds, insiktsfull och glad. Så som det ska vara när man knarkar i sin ensamhet! Jag lovade mig själv flera saker bla. sluta kolla på den skitiga, livsförstörande porren, ta tag i vänskapen, återigen leta upp kärleken och börja blogga.
Imorse ringde min bästa vän, hon undrade om jag var deprimerad. Varför är ensamheten så tabubelagd? Jag berättade självfallet inte om golvkramandet, hur ska någon kunna förstå det när de knappt kan acceptera att man ofta väljer att umgås med bara sig själv? Jag funderade på att svara “Är vi inte alla det?” men telefonen är inte rätt medium för sådant.
Jag har varit kär i min bästa vän. Vi pratade om det och sågs nog inte på ett halvår, men likt himlakroppars attraktionskraft till varandra är vi sedan länge återigen i omloppsbana. MEN, eftersom jag inte tar mig i kragen och letar rätt på en flickvän så får hon även bära rollen som den som ger mig min dos av närhet. Och då menar jag inte sexuell närhet utan mer oskuldsfull fysisk kontakt, känslor och blickar. Jag är helt säker på att hon vet att hon axlar den rollen, men det börjar bli jobbigt för mig att inte få ut mer ur den mer sexuellt orienterade delen av mitt samliv. That is, jag måste försöka träffa någon.
På krogen vet jag inte hur man ska bete sig. Det är jobbigt att skrika åt varann och alla spelar något slags socialt spel jag inte förstår. En blick, en hand som rör en. Sen då? Ska jag göra likadant? Vem lär alla andra dessa oskrivna regler? Förvirringen är total. Jag ska nätdejta upp någon. Jag tror att det är min grej. Vi får se.
Åter till heroinet som min mor, samhället och våra folkvalda skulle sagt. Jag har tagit Ecstasy tre gånger i mitt liv, första gången var för åtta månader sedan. På det stora vida internet beskrivs känslan som en stor kroppsorgasm, hela kroppen mår 100% överbra och varje liten cell dansar i harmoni med omgivningen. Jag kan inte hålla med. Och det gör mig jävligt glad, för den effekten skulle vara väldigt svår att hantera intalar jag mig själv. För mig är Ecstasy inte 100% lycka och kroppslig orgasm, det är snarare fullkomlig öppenhet, en extremt förhöjd empatisk förmåga och en sinnesro som är väldigt svår att förklara. Total glädje och sprudlande eufori känner jag när jag står på Way Out West och ser Håkan Hellström mangla igenom sitt debutalster, MDMA är något helt annat.
Har man aldrig varit riktigt kär, har man aldrig tillsammans med 10,000 andra människor upplevt eufori och glädje och har man aldrig testat MDMA så har man missat något. Be the death of me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar