En liten förälskelse kom visst i vägen för mina stora bloggplaner.
Det är fint med kärlek. Framförallt besvarad kärlek. Det är det bästa som finns i hela världen. Släng därtill in en motpart vars entusiams är nästintill gränslös och vi har en jävla drog.
"Hej du, jag har kommit på att jag visst är i en livskris. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv [och det kom jag på nu, just idag. Eller ja, för två dagar sedan, du har väl märkt min frånvaro? Eller lurade mina sms dig att tro att jag faktiskt var lite krasslig och därför sköt upp vårt ses VARJE JÄVLA DAG I TVÅ MÅNADER-maraton?] och det hela har gått så snabbt [och ja, jag får väl erkänna att jag är en stor del i att det har gått snabbt då jag vart på dig som en jävla galning]. Förlåt om jag gav dig förhoppningar [...] Hoppas det inte blir konstigt mellan oss nu. Hej då [för alltid min lilla två månaders fläng]"
Förhoppningar? Nej inte alls. Hur kan du tro att något av dina storslagna planer (sa någon semester? Boende? Allmänna planer?) skulle påverka mitt högt utvecklade psyke ens det minsta. Jag som för fjärde gången i mitt liv hånglade med en tjej, jag som för tredje gången i mitt liv öppnade mig och hade sex med en annan människa.
Att jag trott på allt du sagt till mig och låtit det påverka mig? Nej, inte minsta. Jag har mest suttit och haft tankarna på andra håll under denna period. Låtit tankarna vandra medan du använde mig för att montera dina jävla ikea möbler.
Det är vid tillfällen som denna man är glad för att man är
feg
aldrig injecerat droger
inte har en sickload av diverse downers hemma
är höjdrädd
Jag vill ta mitt liv, for real alltså.
tisdag 17 april 2012
måndag 12 mars 2012
arbecht macht ryggskott
Varför ska den hederliga medborgaren behöva jobba 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan?
http://i.imgur.com/IwSnX.jpg
(Ibland undrar jag om jag inte har ADHD, varför lägger jag ner 30min på grafen ovan?)
Så där ser mina vardagar ut på ett ungefär. Genomsnittligt. Hur kan människan tillåta sig att år efter år bli rövknullad på detta sätt?
Att jobba för sitt upphälle och bidra till systemet osv tycker jag är mer än vettigt. Jag tycker inte att alla medborgare i samhället ska ligga på sofflocket och få sin vardag sponsrad av "någon". Självklart måste man bidra för att få en del av kakan, men vem har sagt att 8 timmars arbetsdag skall vara normen? Och, vad som får mig att må mest illa av allt, varför är denna jävla norm något så självklart för gemena man att för man det på tal blir man kallad kommunist och skrattad åt för att man är ung, naiv och lever i sin egna lilla drömvärld fylld av fina ideal.
Kvinnor nickar instämmande och män flinar åt en - för världen funkar faktiskt inte så. Lilla gubben. Hur skulle det se ut om du bara jobbade 5 timmar om dagen? Hur skulle DU ha råd med hyran? Hur skulle du kunna köpa en ny tv? Hur skulle företaget ha råd att ha dig kvar? Det kostar att anställa vettu! Och hur skulle du ha råd med mat? Vilka nöjen skulle du dra ner på, lilla gubben?
Jag skiter väl fullständigt i "företaget", marknadshyror och matpriser. Samhället skall anpassa sig efter medborgarna. Oss! Inte tvärtom! Eller är det så att 8 timmars arbetsdag är det gyllene snittet? Kan ett samhälle, ur alla perspektiv (ekonomiska såväl som sociala) enbart bäst byggas genom 8 timmars arbetsvecka. Ja är det så får jag väl backa från min övertygelse.
Workers unite för fan, enfaldiga jävla skitmänniskor!
http://i.imgur.com/IwSnX.jpg
(Ibland undrar jag om jag inte har ADHD, varför lägger jag ner 30min på grafen ovan?)
Så där ser mina vardagar ut på ett ungefär. Genomsnittligt. Hur kan människan tillåta sig att år efter år bli rövknullad på detta sätt?
Att jobba för sitt upphälle och bidra till systemet osv tycker jag är mer än vettigt. Jag tycker inte att alla medborgare i samhället ska ligga på sofflocket och få sin vardag sponsrad av "någon". Självklart måste man bidra för att få en del av kakan, men vem har sagt att 8 timmars arbetsdag skall vara normen? Och, vad som får mig att må mest illa av allt, varför är denna jävla norm något så självklart för gemena man att för man det på tal blir man kallad kommunist och skrattad åt för att man är ung, naiv och lever i sin egna lilla drömvärld fylld av fina ideal.
Kvinnor nickar instämmande och män flinar åt en - för världen funkar faktiskt inte så. Lilla gubben. Hur skulle det se ut om du bara jobbade 5 timmar om dagen? Hur skulle DU ha råd med hyran? Hur skulle du kunna köpa en ny tv? Hur skulle företaget ha råd att ha dig kvar? Det kostar att anställa vettu! Och hur skulle du ha råd med mat? Vilka nöjen skulle du dra ner på, lilla gubben?
Jag skiter väl fullständigt i "företaget", marknadshyror och matpriser. Samhället skall anpassa sig efter medborgarna. Oss! Inte tvärtom! Eller är det så att 8 timmars arbetsdag är det gyllene snittet? Kan ett samhälle, ur alla perspektiv (ekonomiska såväl som sociala) enbart bäst byggas genom 8 timmars arbetsvecka. Ja är det så får jag väl backa från min övertygelse.
Workers unite för fan, enfaldiga jävla skitmänniskor!
tisdag 6 mars 2012
MDMA och ensamheten
I helgen låg jag på golvet, ensam, i vardagsrummet. Jag sträckte på mig, stretchade alla muskler, rullade omkring, kröp ihop som en boll. låga på rygg, mage och sidan. Stod på alla fyra, som en groda och på huvudet (mer eller mindre). Ead till tänderna! Inte så där lycklig, utan mer tillfreds, insiktsfull och glad. Så som det ska vara när man knarkar i sin ensamhet! Jag lovade mig själv flera saker bla. sluta kolla på den skitiga, livsförstörande porren, ta tag i vänskapen, återigen leta upp kärleken och börja blogga.
Imorse ringde min bästa vän, hon undrade om jag var deprimerad. Varför är ensamheten så tabubelagd? Jag berättade självfallet inte om golvkramandet, hur ska någon kunna förstå det när de knappt kan acceptera att man ofta väljer att umgås med bara sig själv? Jag funderade på att svara “Är vi inte alla det?” men telefonen är inte rätt medium för sådant.
Jag har varit kär i min bästa vän. Vi pratade om det och sågs nog inte på ett halvår, men likt himlakroppars attraktionskraft till varandra är vi sedan länge återigen i omloppsbana. MEN, eftersom jag inte tar mig i kragen och letar rätt på en flickvän så får hon även bära rollen som den som ger mig min dos av närhet. Och då menar jag inte sexuell närhet utan mer oskuldsfull fysisk kontakt, känslor och blickar. Jag är helt säker på att hon vet att hon axlar den rollen, men det börjar bli jobbigt för mig att inte få ut mer ur den mer sexuellt orienterade delen av mitt samliv. That is, jag måste försöka träffa någon.
På krogen vet jag inte hur man ska bete sig. Det är jobbigt att skrika åt varann och alla spelar något slags socialt spel jag inte förstår. En blick, en hand som rör en. Sen då? Ska jag göra likadant? Vem lär alla andra dessa oskrivna regler? Förvirringen är total. Jag ska nätdejta upp någon. Jag tror att det är min grej. Vi får se.
Åter till heroinet som min mor, samhället och våra folkvalda skulle sagt. Jag har tagit Ecstasy tre gånger i mitt liv, första gången var för åtta månader sedan. På det stora vida internet beskrivs känslan som en stor kroppsorgasm, hela kroppen mår 100% överbra och varje liten cell dansar i harmoni med omgivningen. Jag kan inte hålla med. Och det gör mig jävligt glad, för den effekten skulle vara väldigt svår att hantera intalar jag mig själv. För mig är Ecstasy inte 100% lycka och kroppslig orgasm, det är snarare fullkomlig öppenhet, en extremt förhöjd empatisk förmåga och en sinnesro som är väldigt svår att förklara. Total glädje och sprudlande eufori känner jag när jag står på Way Out West och ser Håkan Hellström mangla igenom sitt debutalster, MDMA är något helt annat.
Har man aldrig varit riktigt kär, har man aldrig tillsammans med 10,000 andra människor upplevt eufori och glädje och har man aldrig testat MDMA så har man missat något. Be the death of me.
Imorse ringde min bästa vän, hon undrade om jag var deprimerad. Varför är ensamheten så tabubelagd? Jag berättade självfallet inte om golvkramandet, hur ska någon kunna förstå det när de knappt kan acceptera att man ofta väljer att umgås med bara sig själv? Jag funderade på att svara “Är vi inte alla det?” men telefonen är inte rätt medium för sådant.
Jag har varit kär i min bästa vän. Vi pratade om det och sågs nog inte på ett halvår, men likt himlakroppars attraktionskraft till varandra är vi sedan länge återigen i omloppsbana. MEN, eftersom jag inte tar mig i kragen och letar rätt på en flickvän så får hon även bära rollen som den som ger mig min dos av närhet. Och då menar jag inte sexuell närhet utan mer oskuldsfull fysisk kontakt, känslor och blickar. Jag är helt säker på att hon vet att hon axlar den rollen, men det börjar bli jobbigt för mig att inte få ut mer ur den mer sexuellt orienterade delen av mitt samliv. That is, jag måste försöka träffa någon.
På krogen vet jag inte hur man ska bete sig. Det är jobbigt att skrika åt varann och alla spelar något slags socialt spel jag inte förstår. En blick, en hand som rör en. Sen då? Ska jag göra likadant? Vem lär alla andra dessa oskrivna regler? Förvirringen är total. Jag ska nätdejta upp någon. Jag tror att det är min grej. Vi får se.
Åter till heroinet som min mor, samhället och våra folkvalda skulle sagt. Jag har tagit Ecstasy tre gånger i mitt liv, första gången var för åtta månader sedan. På det stora vida internet beskrivs känslan som en stor kroppsorgasm, hela kroppen mår 100% överbra och varje liten cell dansar i harmoni med omgivningen. Jag kan inte hålla med. Och det gör mig jävligt glad, för den effekten skulle vara väldigt svår att hantera intalar jag mig själv. För mig är Ecstasy inte 100% lycka och kroppslig orgasm, det är snarare fullkomlig öppenhet, en extremt förhöjd empatisk förmåga och en sinnesro som är väldigt svår att förklara. Total glädje och sprudlande eufori känner jag när jag står på Way Out West och ser Håkan Hellström mangla igenom sitt debutalster, MDMA är något helt annat.
Har man aldrig varit riktigt kär, har man aldrig tillsammans med 10,000 andra människor upplevt eufori och glädje och har man aldrig testat MDMA så har man missat något. Be the death of me.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)